Förra söndagen, efter att vi sökt fram skridskorna från vinden, tog vi oss till isbanan vid järnvägstorget.

 Till en början var Freja tapper och försökte duktigt ta sig fram men blev besviken då det inte genast gick som en dans. Men upp gav hon inte; en timme orkade hon stå på isen. Vid det skedet var mina tår så frusna att de knappt hade någon känsel kvar. I väntan på soligt skridskoföre.